Katter hör till ordningen rovdjur (Carnivora) och underordningen kattlika rovdjur (Feliformia). Kattdjuren (Felidae) utgör en familj inom denna underordning, vilken i sin tur delas in i två underfamiljer: små katter (Felinae) och stora katter (Pantherinae). Uppdelningen i små och stora katter uppskattas ha skett för cirka 16–8 miljoner år sedan. Proailurus, som levde för cirka 25–30,8 miljoner år sedan i Asien och Europa, betraktas som den första kända representanten för och stamfadern till släktet katter. Fossiler har hittats i bland annat Mongoliet, Tyskland och Spanien.
 

Den genetiska separationen av släktet Felis från övriga kattdjur skedde för 6–7 miljoner år sedan. Uppdelningen av släktet Felis i egna arter ägde rum för 3–1 miljoner år sedan.
 

Tamkatten (Felis catus) anses ha sin stamfader i afrikansk vildkatt (Felis lybica), som även kallas nubisk vildkatt.

Det finns inga helt säkra uppgifter om den exakta tidpunkten då katten började leva tillsammans med människan. En allmän uppskattning är att tamkatten uppstod i den bördiga halvmånen i Mellanöstern omkring 8 000–13 000 f.Kr. Kattens domesticering går hand i hand med människans och mänsklighetens övergång från jägar-samlarsamhälle till jordbruk. Lagringen av spannmål lockade till sig möss och råttor, och katterna var överlägsna när det gällde att bekämpa dem.
 

Enligt kattskelett som hittats vid arkeologiska utgrävningar på Cypern samt sten- och kalkmålningar från Turkiet, Syrien och Israel tog människan katten som sällskapsdjur för cirka 10 000 år sedan. Även om de äldsta kattgravarna i Mellanöstern härstammar från flera tusen år senare var de gamla egyptierna de första som tämjde katter i stor skala.
 

I Egypten började katter tillbedjas eftersom de var den perfekta motståndaren mot ormar, gnagare och fåglar som skadade skördarna. Katter var nyttodjur, men de tillbads och respekterades också som vackra, heliga, intelligenta och mystiska djur. Bland de viktigaste egyptiska kattgudomligheterna kan nämnas Bastet, Sekhmet och Mafdet. Katter hade ett starkt lagskydd i Egypten, vilket bland annat framgår av att den som dödade en katt hotades av ett strängt straff – i värsta fall dödsstraff. Egyptierna trodde att katten skyddade huset och förde med sig tur.
 

Berättelsen om slaget vid Pelusium (525 f.Kr.) förtäljer hur soldaterna i det akemenidiska riket vann det avgörande slaget mot Egypten genom att bära med sig katter. Egyptierna vågade inte skjuta sina pilar mot de anfallande persiska trupperna av rädsla för att skada katterna.
 

Kattens väg från Egypten till Europa gick för cirka 2 500 år sedan längs Medelhavets östra och norra kuster. I Grekland och Italien blev tamkatter vanligare för cirka 2 400 år sedan. Till Storbritannien anlände katten antingen med feniciska eller möjligen romerska skepp. Kattens spridning till Västeuropa skedde snabbt, bland annat på grund av att skeppskatter var mycket populära.
 

I Romarriket ersatte katterna mårdriddare, illrar och snövesslor som musjägare.
 

Till Skandinavien beräknas katterna ha anlänt för cirka 1 200 år sedan. Katten förekommer ofta i norska folksagor och i den nordiska mytologin dras till exempel gudinnan Frejas vagn av två stora katter. Vikingarna värdesatte katter högt och höll dem på sina skepp för att bekämpa möss och andra skadedjur. Katten var också en mycket populär bröllopsgåva under vikingatiden. Den norska skogkatten tros ha utvecklats som en korsning mellan korthåriga katter som vikingarna förde med sig och långhåriga katter som hemfördes av korsfarare.
 

Finland och katterna
 

Till Finland beräknas katterna ha anlänt för över 1 000 år sedan. Det anses möjligt att de första katterna kom till Finland med vikingarna längs floderna i öst.
 

Det äldsta arkeologiska fyndet och beviset på katter i Finland härrör från ett förkristet gravfält nära Tavastehus. Den heliga begravningsplatsen från vikingatiden var i bruk 800–1050 e.Kr. I Virala i Janakkala har man hittat ett överarmsben från en katt i ett forntida jordbrukssamhälle, där man även fann ben från människor, får, getter, hästar och kor. Fyndet dateras till 1000–1100-talet.
 

Svedjebruket och odlingen av spannmål inleddes i Finland i slutet av järnåldern omkring 800–1000 e.Kr., och ungefär samtidigt anlände katten. Den finländska lantkattens historia sträcker sig således tusen år tillbaka i tiden. Finländarnas övergång från svedjebruk till åkerbruk innebar att behovet av katter ökade kontinuerligt i takt med att en fast bosättning med åkrar växte fram. I bodarna och rion var katten en mycket värdefull hjälpreda för bönderna.
 

I och med Hansans uppgång fick skeppskatterna en hög status. Katterna garanterade att köpmännens värdefulla frakt inte förstördes av råttor. Sveriges medeltida lag nämner skeppskatten i den officiella lagtexten. En handelsskeppare var skyldig att se till att han hade en katt ombord för att jaga råttor och andra skadedjur. Lagen gällde även Finland, det vill säga Sveriges dåvarande östra landsdel.
 

De första skeppskatterna kom till Finland via Åbo och Aura ås mynning. På 1500-talet sprang det gatukatter i Åbos gränder, varav de flesta var förvildade katter. De höll effektivt efter stadens råttbestånd.
 

Digerdöden drabbade Åbo på 1350-talet, och därefter förekom nya vågor av pestepidemier ända fram till 1700-talet. Liksom i övriga Europa ledde missuppfattningar och felaktig information i Finland till föreställningen att sjukdomen spreds av katter. Detta ledde till en mörk tid av förföljelser och massdödande av katter, med en direkt explosionsartad ökning av råttproblemet som följd. Katternas rykte började förbättras i takt med övriga Europa under 1700-talet när korrekt kunskap besegrade de felaktiga troföreställningarna.
 

I finländska bondgårdar skilde man på stugkatter och ladugårdskatter. De sistnämnda var ofta halvvilda och höll skadedjuren borta från ladugårdarna.

​

I takt med förändringarna inom jordbruket utvecklades stugkatten till dagens sällskapskatt. Stugkatten hade sin favoritplats på ugnshyllan och kröp gärna upp i husmoderns knä. Relationerna mellan husmodern och katten var speciella eftersom båda rörde sig på samma revir mellan stugan och ladugården, vilket gjorde att de lärde sig att tycka om varandra.
 

Asien
 

Med de romerska köpmännen spreds katterna även till Asien, exempelvis till Kina på 400-talet. Det har också spekulerats om att feniciska och egyptiska handelsskepp kan ha fört katter till Indien och andra asiatiska länder långt tidigare. Till Japan anlände katten med kinesiska buddhistmunkar på 500-talet.
 

Amerika
 

Till Amerika reste katten med europeiska upptäcktsresande och nybyggare för några hundra år sedan.
 

Förföljelser i Europa

I medeltidens Europa utsattes katten för förfärliga förföljelser. På grund av sitt egyptiska och romerska förflutna förknippades katter med hedendom. Den katolska kyrkan inledde år 1233 en kampanj för utrotning av katter i Kontinentaleuropa. Svarta katter påstods vara djävulens sändebud på jorden. Under de följande tre århundradena utstod miljontals katter tortyr och dödades i Europa.

Digerdöden (1346–1353) intensifierade kattförföljelserna i Europa. Katten skylldes felaktigt för den ödeläggande pestepidemin, vilket ledde till en avsevärd ökning av de råttor som spred pesten.

Katternas rykte i Europa började förbättras först på 1700-talet, och på 1800-talet hade katterna nått status som populära sällskapsdjur. Till exempel hade drottning Viktoria av Storbritannien flera tamkatter.
 

Kattens ställning inom islam och den ortodoxa kyrkan

Inom båda dessa religioner har katten alltid varit ett högt respekterat, heligt och rent djur, och det enda djur vars närvaro är tillåten på heliga platser och i heliga byggnader. Historiskt sett har katten skyddat de heliga skrifterna från möss.
 

Skeppskatter

Ända sedan antiken har katter varit mycket populära reskamrater under sjöresor. Katter togs ombord på skepp för att garantera tur under resan, förutsäga väder och andra händelser, erbjuda sällskap samt fånga möss och andra skadedjur. I årtusenden trodde man att katter förde med sig tur på skeppet när man seglade på farliga vatten. Kattens beteende tolkades som goda eller dåliga tecken, och man trodde till exempel att katter kunde framkalla stormar med magiska krafter bundna i svansen. Vissa väderrelaterade troföreställningar har visat sig stämma: katter kan exempelvis känna av ens små förändringar i lufttrycket och genom ett rastlöst beteende signalera lågtryck. Att kasta en skeppskatt överbord troddes orsaka storm och nio års olycka. Skeppskatter utfodrades och behandlades därför väl.
 

Katter i modern tid

Under interneteran har kattvideor nått en enorm popularitet.